Det är sådana här krönikor som gör att jag inte vill skaffa barn. Inte på ett bra tag i alla fall. Är det för att jag är ung, tro? Finns väl säkert en charm i detta slagt liv också, även om jag inte kan förstå det nu.
Tanken på att min mamma och pappa faktiskt bara var 22 när de fick mig skrämmer mig. (Allt var planerat, inget "ooops, jag är visst gravid". Jag var välplanerad och välkommen in i den här världen.) Men ändå, det skrämmer mig
Jag har absolut ingenting emot unga föräldrar, tvärt om! Jag har alltid kännt mig oerhört lyckligt lottad att inte ha en mamma och pappa som känns stenålder, för det föreställer jag mig att det gör när de är 55 och man själv är 10. Det är den uppfattnig jag har fått från mina vänner och bekanta när vi har pratat om föräldrar i alla fall. Så ur den synvinkeln så önskar jag, på ett sätt, att jag hade skaffat barn nu, men, ändå inte.
Jag vill inte tro det, men samhället påverkar en nog mer än vad man tror. Att skaffa barn vid 22-25 års ålder var inget konstigt på 80 talet, men jag föreställer mig att det är det nu. När jag hör att gamla klasskompisar är gravida så tänker jag först "oj,oj! Känns inte särskillt påtänkt!" även om det är fullt möjligt att det faktiskt var det. Vissa vill faktiskt skaffa barn vid tidig ålder. Vissa har inget intresse av att resa världen runt eller satsa allt på karriären, även om jag har svårt att förstå varför man inte vill det. (Påstar inte att man inte kan resa världen runt eller skaffa sig en karriär bara för att man skaffar barn, antyder bara att man oftast inte har det intresset när man bestämmer sig för att skaffa familj. Inte under de första småbarnsåren i alla fall.)
Lurigt det här. Tänk om min modersklocka aldrig börjar ticka till exempel? Finns det ens en sådan? Tänk om jag är ämnad att leva rock n roll 24/7 hela livet, eller är det bara ett val jag själv väljer?
Tanken på att min mamma och pappa faktiskt bara var 22 när de fick mig skrämmer mig. (Allt var planerat, inget "ooops, jag är visst gravid". Jag var välplanerad och välkommen in i den här världen.) Men ändå, det skrämmer mig
Jag har absolut ingenting emot unga föräldrar, tvärt om! Jag har alltid kännt mig oerhört lyckligt lottad att inte ha en mamma och pappa som känns stenålder, för det föreställer jag mig att det gör när de är 55 och man själv är 10. Det är den uppfattnig jag har fått från mina vänner och bekanta när vi har pratat om föräldrar i alla fall. Så ur den synvinkeln så önskar jag, på ett sätt, att jag hade skaffat barn nu, men, ändå inte.
Jag vill inte tro det, men samhället påverkar en nog mer än vad man tror. Att skaffa barn vid 22-25 års ålder var inget konstigt på 80 talet, men jag föreställer mig att det är det nu. När jag hör att gamla klasskompisar är gravida så tänker jag först "oj,oj! Känns inte särskillt påtänkt!" även om det är fullt möjligt att det faktiskt var det. Vissa vill faktiskt skaffa barn vid tidig ålder. Vissa har inget intresse av att resa världen runt eller satsa allt på karriären, även om jag har svårt att förstå varför man inte vill det. (Påstar inte att man inte kan resa världen runt eller skaffa sig en karriär bara för att man skaffar barn, antyder bara att man oftast inte har det intresset när man bestämmer sig för att skaffa familj. Inte under de första småbarnsåren i alla fall.)
Lurigt det här. Tänk om min modersklocka aldrig börjar ticka till exempel? Finns det ens en sådan? Tänk om jag är ämnad att leva rock n roll 24/7 hela livet, eller är det bara ett val jag själv väljer?
Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 13 februari 2009
0 kommentarer :
Post a Comment