Livet är orättvist!

Jag satt på bussen förra veckan, tyvärr måste jag säga, för där fick jag vara med om någonting som får mig att må riktigt illa. Eftersom det inte var så mycket folk på bussen så sätter jag mig längst bak. Det gör även två män som stinker kraftigt av alkohol och en liten kille på typ nio år. De sätter sig bakom mig. Vad jag förstår av samtalet så är den ena av männen pappa till den lilla killen. Jag förstår även att de inte brukar ses så ofta för pojken är otroligt uppspelt och glad över att de äntligen ska spendera en eftermiddag tillsammans. Febrilt försöker han att få en syl i vädret. Han försöker berätta om skolan, om fritidsgården, men det skiter pappan och den andra mannen fullständigt i. Pappan går istället på det här spåret: "Din mamma är en jävla kärring", att "det bara hänger jävla negrer på fritidsgåren" och hur bra en tjej sugit av honom i helgen. Som toppen på moset så frågar den nioåriga killen efter en cigg och får en. Då kliver jag av en busshållsplats för tidigt och springer hem.
När jag kommer innanför min dörr storgrinar jag. Jag är så förbannad att jag skakar och stackars Magnus fattar ingenting. Jag hulkar fram att världen är grym och att livet är orättvist.
Jag är inte blåögd, jag vet att sånt här händer överallt och i många familjer. Men när man ser det rätt framför ögonen så är det ändå så otroligt svårt att greppa och förstå. Man blir förbannad, men vad hjälper det den lille killen i det här fallet?  Ingenting! Och det är det som är så frustrerande.
Den kvällen i sängen så bestämmde jag mig för att om jag såg den här pappan igen så skulle jag döda honom. Nu har sett honom på busstorget tre gånger den här veckan och fortfarande inte tagit till handling. Fan också!

Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 25 februari 2009