Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen när det gäller familjer med många barn. Jag har ingen erfarenhet av en stor familj eftersom det bara är jag och min bror, och jag har trivts jättebra med det. Men min pappa har erfarenhet av en stor familj och de är inte särskillt goda. Pappa är äldst och när resten av barnen kom och när pappa kom upp i tonåren så fanns det inte tillräckligt med tid för honom. Tiden upptogs istället av blöjbyte och hämtning på dagis. Pappa var en väldigt duktig sprint i friidrott men aldrig att han såg varken farmor eller farfar sitta på läktaren och kolla en endaste gång. Det var väl nångång när han träffade mamma han bestämde sig för att aldrig skaffa fler barn än det fanns tid för. Det har inte spelat någon roll om han så har haft feber, han har suttit på min brors alla matcher i hockeyn. Han har suttit med mig på badhuset, i ishallen, på friidrottsbanan och vid alla konserter jag haft. Helt otrolig har han varit.
Något som jag också undrar över är hur man får ekonomin att gå ihop? Hur får man det? Jag vet bara hur mycket jag och min bror har kostat. Jag spelar trummor och min bror hockey och inget av dem är särskillt billiga fritidsaktiviteter. Tänk då med sju barn. Får de verkligen möjligheten att välja precis vad de vill? Tänk om fyra av barnen väljer att spela hockey, det är ju en hel årslön för allt material! Skridskor till alla, skydd till alla, inbetalningsavgift till alla...
Sen så kan man ju också fråga sig om åldern på barnen spelar roll. Mellan min yngsta farbror och pappa skiljer det 15 år vilket gör att det är svårt att bilda en relation. Om det är tätare mellan åren så kanske relationen mellan syskonen blir starkare och att man då mår bättre av att ha många personer omkring sig som man kan vända sig till vid behov. Som sagt, som jag skrev ovan, och som ni säkert har märkt, så vet jag inte vad jag står i den här, öhhrmmm, debatten?
Som ni förstår så kan jag inte kan undvika att tänka om det verkligen finns tid för sju barn i dagens samhälle. Jag är inte så säker på det. När jag skaffar barn så vill i alla fall jag känna att jag har möjlighet att ge dem den tid som jag fick av mina föräldrar.
Något som jag också undrar över är hur man får ekonomin att gå ihop? Hur får man det? Jag vet bara hur mycket jag och min bror har kostat. Jag spelar trummor och min bror hockey och inget av dem är särskillt billiga fritidsaktiviteter. Tänk då med sju barn. Får de verkligen möjligheten att välja precis vad de vill? Tänk om fyra av barnen väljer att spela hockey, det är ju en hel årslön för allt material! Skridskor till alla, skydd till alla, inbetalningsavgift till alla...
Sen så kan man ju också fråga sig om åldern på barnen spelar roll. Mellan min yngsta farbror och pappa skiljer det 15 år vilket gör att det är svårt att bilda en relation. Om det är tätare mellan åren så kanske relationen mellan syskonen blir starkare och att man då mår bättre av att ha många personer omkring sig som man kan vända sig till vid behov. Som sagt, som jag skrev ovan, och som ni säkert har märkt, så vet jag inte vad jag står i den här, öhhrmmm, debatten?
Som ni förstår så kan jag inte kan undvika att tänka om det verkligen finns tid för sju barn i dagens samhälle. Jag är inte så säker på det. När jag skaffar barn så vill i alla fall jag känna att jag har möjlighet att ge dem den tid som jag fick av mina föräldrar.
Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 26 februari 2009
0 kommentarer :
Post a Comment