Jag står lutad mot en av pelarna som finns i puben som jag, min pojkvän och några vänner har besökt denna kväll. Min pojkvän står och pratar med en gammal klasskompis och jag lyssnar på håll. Det är rätt tidigt på kvällen och därför inte så mycket folk inne på puben. Jag njuter av kvällens första öl och skrattar åt någonting som min pojkvän berättar för sin klasskompis. Plötsligt känner jag hur någon lyfter mig från golvet bakifrån och bär iväg mig. Innan jag har hunnit reagera befinner jag mig på andra sidan puben och en skallig kille ställer ner mig på golvet, flinar och går iväg.
Jag blir så ställd av situationen att jag står kvar och ser förbluffat på killen som lufsar till grabbgänget vid ett bord lite längre bort och skrattar åt mig. Jag vet inte om jag också ska skratta eller om jag ska bli skitförbannad men bestämmer mig för att skratta. Vilket om möjligt spär på mitt underläge i situationen ytterligare, men det struntar jag i för stunden. Jag har gått hit för att ha kul ikväll och orkar inte slösa energi på någon skallig idiot. Jag vänder mig till slut och går tillbaka till min pojkvän som ser förvånat på mig.
”Vad hände?”
”Jag vet inte”, säger jag och viftar med handen för att illustrera att vi ska strunta i det. Vi står kvar där vi står och en fortsatt trevlig halvtimme med vänner och en öl i handen fortlöper. Plötsligt kommer den skalliga killen tillbaka och ställer sig framför mig och flinar. Han böjer sig fram och mumlar något i mitt öra. Jag känner hans andedräkt som stinker av sprit.
”Förlåt?”
”Där blev du allt förvånad va?” säger han och flinar igen. Jag bestämmer mig för att fortsätta på den linje som jag tidigare antagit under kvällen och svarar ”Nej, det gjorde jag verkligen inte” och lägger till ett skratt därefter. Detta svar verkar inte vara bra nog åt den skalliga killen för han står kvar och det ser ut som att han funderar ut något ytterligare att säga. Jag känner att jag vill att han ska gå så jag försöker vänligt avstyra samtalet.
”Nej, det är inte varje dag man blir buren på minsann. Jag är inte sur eller så men jag skulle uppskatta om du inte gjorde så i fortsättningen” säger jag vänligt och tar en klunk av min öl. Det går några sekunder och den skalliga killen tar en klunk av sin öl med.
”Vad fan skulle du göra då?” säger han sedan och flinar.
”Vad menar du?” säger jag och känner att det blir svårare att behålla en vänlig ton.
”Jo, jag sa; vad fan skulle du göra då?”
Min pojkvän som har ryggen vänd till oss vänder sig om och ser förvånat på den skallige killen.
”Jag vet inte vad jag skulle göra eller vad du menar med det men jag säger bara att jag skulle uppskatta om du inte lyfte bort mig igen, jag tog faktiskt illa vid mig” säger jag, fortfarande alldeles för vänligt för den här sortens samtal. Killen hade antagligen väntat sig en helt annan reaktion från min sida redan från början. En mer aggressiv och sur sådan och det ser ut som att min vänliga ton gör honom riktigt irriterad. Han flackar med blicken från mig till min pojkvän men får ingen rektion från någon av oss. Han vänder sig om till min pojkvän och sluddrar frustrerat fram:
”Är det du och jag nu eller”?
”Förlåt, vad menar du?” säger min pojkvän med en lugn ton och ser ner på den skallige killen som nu tagit ett steg närmare.
”Jo, är det du och jag som gör upp nu eller?” säger killen irriterat och viftar med armarna framför ansiktet på min pojkvän. Jag tänker att han ser ut som en stucken gris med sin trynliknande näsa och rosaaktiga hud.
”Nej, varför skulle vi göra det?” svarar min pojkvän. ”Min flickvän har sagt vad hon tycker så jag tycker att du ska gå nu”.
Efter ytterligare några sekunder verkar det gå upp för den skalliga killen att det inte finns någonting mer att hämta och lunkar till slut bort till sitt grabbgäng igen.
Man kan ju tro att det slutade här. Att vi fortsatte att ha en trevlig kväll med vänner och bekanta, men nej. Varje gång jag skulle gå mot toaletterna eller köpa en ny öl och passerade denna skalliga kille skrek han efter mig ”Vad fan skulle du göra då?”. Ibland från andra sidan puben så att folk runt omkring vände sig om. Det blev så tröttsamt att vi gick hem till slut.
Jag höjer sällan rösten och är inte särskilt hetlevrad. Jag tänker alltid att de flesta situationer kan lösas med ett leende och backar hellre än att ta en fight. Konflikträdd kallas det, och ja, jag är en sådan. Nu i efterhand blir jag så trött på mig själv att jag agerade som jag gjorde den här kvällen. Jag önskar att jag varit en sådan person som sparkat killen i pungen. För det hade varit helt rättfärdigat. Ingen har rätt att lyfta iväg en person och förnedra den genom att skratta och peka i grupp. Och än värre, spendera resten av kvällen med att säga att man inte hade haft ”en jävla chans” att försvara sig. Mot vad? En våldtäckt? Ett slagsmål? En diskussion?
Men vad löser en spark på pungen egentligen? Och hade han rätt? Skulle jag, en tjej på 153 cm, kunna försvara mig mot en fet kille på 90 kilo om det skulle komma till den punkten? Antagligen inte. Det finns tjejer och kvinnor som tyvärr har varit med om mycket värre saker när de har gått ut på krogen. Där ”vad fan skulle du göra då?” visat sig stämma och fruktansvärda saker hänt. Jag förundras över att vi inte lyfter upp den här frågan oftare och varför vi inte arbetar mot ett sådan beteende. Varför det anses fullt ok att bete sig som en gris när man är man och fått några öl för mycket i sig? För det är det inte. Aldrig någonsin är det okej. Det är heller inte okej att jag som tjej tänker att det var mitt fel att det blev som det blev. Att jag sitter här och är förbannad på mig själv istället för den här grisen till person. Felet ligger inte hos mig eller hur jag valde att handskas med situationen, felet ligger i att det här aldrig skulle ha fått hända. Den här mannen, hur förfriskad han än må ha varit, skulle aldrig ens ha tänkt tanken att göra såhär mot mig eller någon annan. Punkt.
