Jag har alltid skrivit dagbok, under hela mitt liv, kort och gott. Men nu på senare tid så har det inte blivit så mycket av det längre eftersom jag har den här bloggen. Det är ju nästan samma sak, förutom det att den är offentlig, men jag saknar ändå dagboken lite. Jag gillar att hålla i den, öppna den och sätta pennan på pappret. Det känns mer bevarat, kan jag beskriva det så? Den här bloggen kanske finns kvar om fem år, kanske inte, men dagböckerna finns alltid kvar, om inte huset brinner upp vill säga. Det blir en slags trygghet att veta att de ligger där i skrivbordet. Och det är lättare att gå tillbaka och se på sitt liv genom böckerna eftersom jag inte har utelämnat något jämnfört med bloggen.
Mina dagböcker har alltid givit mig frihet, en känsla av att jag kan skriva vad fan jag vill utan att någon behöver lägga någon vikt på det eller bry sig. Någon dag, då jag troligen varit väldigt arg, så är sidorna fulla med "fitta", men det gör ingenting. Jag vet inte vad jag var förbannad på, men någonting måste det ju ha varit eftersom jag valde att sätta det på papper, men vad gör det idag? Ibland har jag velat döda vissa personer, det kan låta hemskt, men det är en oerhörd befrielse att få skriva det i en bok som bara jag får läsa istället för att nämna detta för personen (som för övrigt kan vara allt ifrån en illa omtyckt arbetskamrat till en tant som petade en i ögat med ett paraply på bussen).
Dagböckerna från högstadiet är otroligt svarta. Ni hittar inte mer hat någon annanstans än i de böckerna. Jag förstår inte var det kom ifrån. Kan nästan bli lite rädd när jag läser det idag. Men det var förståeligt, jag HATADE högstadiet. (Och nej, kom inte och säg "det gjorde väl de flesta", ingen hatade högstadiet som jag! I alla fall verkar det inte så av det jag kan utläsa av böckerna idag.)
Men det är viktigt att skriva av sig. Känslora fastnar på pappret och man kan läsa ut mer av dem där än vad man kan när de snurrar runt i ens huvud. Man får en distans till dem och kan betrakta dem utifrån och ibland till och med ur ett annat perspektiv.
Mina dagböcker har alltid givit mig frihet, en känsla av att jag kan skriva vad fan jag vill utan att någon behöver lägga någon vikt på det eller bry sig. Någon dag, då jag troligen varit väldigt arg, så är sidorna fulla med "fitta", men det gör ingenting. Jag vet inte vad jag var förbannad på, men någonting måste det ju ha varit eftersom jag valde att sätta det på papper, men vad gör det idag? Ibland har jag velat döda vissa personer, det kan låta hemskt, men det är en oerhörd befrielse att få skriva det i en bok som bara jag får läsa istället för att nämna detta för personen (som för övrigt kan vara allt ifrån en illa omtyckt arbetskamrat till en tant som petade en i ögat med ett paraply på bussen).
Dagböckerna från högstadiet är otroligt svarta. Ni hittar inte mer hat någon annanstans än i de böckerna. Jag förstår inte var det kom ifrån. Kan nästan bli lite rädd när jag läser det idag. Men det var förståeligt, jag HATADE högstadiet. (Och nej, kom inte och säg "det gjorde väl de flesta", ingen hatade högstadiet som jag! I alla fall verkar det inte så av det jag kan utläsa av böckerna idag.)
Men det är viktigt att skriva av sig. Känslora fastnar på pappret och man kan läsa ut mer av dem där än vad man kan när de snurrar runt i ens huvud. Man får en distans till dem och kan betrakta dem utifrån och ibland till och med ur ett annat perspektiv.
Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 6 maj 2009
0 kommentarer :
Post a Comment