Jag har inte fått min tv till lägenheten än så jag sitter med dator i knät och kollar på svtplay. Jag kollade in sjtärnorna på slottet och Björn Ranelids lilla utspel. Inte alls så farligt tycker jag. Han hade ju trotts allt fläskläpp och allt stackarn (observerat att jag inte är ironisk nu, jag kommer bara inte ihåg benämmningen på sjukdomen).
Precis så som han gjorde skulle jag vilja göra en gång. Jag har det planerat och utstakat i mitt huvud. De skulle vara en sån där reunion med högstadieklassen. Jag skulle komma till den hyrda, tacky lokalen som någon hyrt i helikopter. Alla skulle springa ut för att se vad fan det var som hände. Maken skulle skaka när helikoptern gick ner för landning och löv och grus skulle blåsa upp i allas ansikten. Alla skulle se fördjävliga ut, utom jag, spåklart. Brunbränd och trimmad skulle jag vara. Smashing!
Vidare in på kvällen skulle jag få gå runt och skämmas för at jag inte kände igen en enda jävel på festen för att de gått upp så mycket i vikt, hade så tunt hår eller hängiga, pluffsiga ansikten. Alla skulle såklart veta vem jag var, de hade ju sett mig på tv och hört min musik. Sett hur bra det har gått för mig. Och jag skulle fälla nedlåtande kommentarer till alla som "jaha, så du jobbar kvar på Ica?"
Sedan skulle jag dricka en massa gratis sprit och strunta i att hålla upp en fasad och säga rätt ut vad jag tyckte och tänkte. Typ "Fy fan vad tråkigt ditt jobb verkar vara"! Eller: "du har ju minsann lagt på dig ett och annat kilo!" Härligt skulle det vara!
Jag skulle lämna festen tidig för att jag hade någonting viktigare att göra. Det skulle jag säga också. Sedan skulle jag vända mig om i dörröppningen och le mycket hånfullt och överlägset.
Åh, hämd, ljuva hämd. Jag kommer alltid att hata högstadiet av hela mitt hjärta. Go Björn Ranelid, go, go, go!
Precis så som han gjorde skulle jag vilja göra en gång. Jag har det planerat och utstakat i mitt huvud. De skulle vara en sån där reunion med högstadieklassen. Jag skulle komma till den hyrda, tacky lokalen som någon hyrt i helikopter. Alla skulle springa ut för att se vad fan det var som hände. Maken skulle skaka när helikoptern gick ner för landning och löv och grus skulle blåsa upp i allas ansikten. Alla skulle se fördjävliga ut, utom jag, spåklart. Brunbränd och trimmad skulle jag vara. Smashing!
Vidare in på kvällen skulle jag få gå runt och skämmas för at jag inte kände igen en enda jävel på festen för att de gått upp så mycket i vikt, hade så tunt hår eller hängiga, pluffsiga ansikten. Alla skulle såklart veta vem jag var, de hade ju sett mig på tv och hört min musik. Sett hur bra det har gått för mig. Och jag skulle fälla nedlåtande kommentarer till alla som "jaha, så du jobbar kvar på Ica?"
Sedan skulle jag dricka en massa gratis sprit och strunta i att hålla upp en fasad och säga rätt ut vad jag tyckte och tänkte. Typ "Fy fan vad tråkigt ditt jobb verkar vara"! Eller: "du har ju minsann lagt på dig ett och annat kilo!" Härligt skulle det vara!
Jag skulle lämna festen tidig för att jag hade någonting viktigare att göra. Det skulle jag säga också. Sedan skulle jag vända mig om i dörröppningen och le mycket hånfullt och överlägset.
Åh, hämd, ljuva hämd. Jag kommer alltid att hata högstadiet av hela mitt hjärta. Go Björn Ranelid, go, go, go!
Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 8 januari 2010
0 kommentarer :
Post a Comment