Fick ett sjukt sug efter The White Stripes album Elephant. Lyssnar till den här låten och kommer ihåg när den spelades i mina lurar på skolbussen till min högstadieskola med ångest i hela kroppen. Dagarna, rastlösheten, utanförskapet, stearinljusen som ständigt brann på mitt skrivbord och bladen i mina dagböcker tycktes aldrig ta slut.
Åh, ljuva, fruktansvärda tonår. Önskar att jag hade kunna träffa mig själv som 22 åring då för att kunna ge mig själv en lång kram och säga att allting kommer att bli så mycket bättre om jag bara stod ut lite, lite till.
0 kommentarer :
Post a Comment