Puh. Mycket att göra. Varför bestämmer jag mig alltid för att göra precis allting samtidigt? 

I lördags bäddade vi bilen för att åka till Tessans fest i Borgstena! Jag var såhär tjusig med solrosbukett  tillägnad födelsedagsbarnet.

Ibland är det bra att ha en stor bil.

 Här sitter gänget, trötta efter en hård bränn-bolls match. Det var nog ingen som lämnade festen utan träningsvärk dagen efter...

 Vi köpte ett par fina glasögon till Börge så att han inte skulle bli ledsen för att det bara var flickvännen som fick presenter.

 Det bjöds på mycket god mat.

 Fiskdamm (med vuxengodis bestående av en jägershot, en dumle och en cigg)

 Födelsedagsbarnet!

Timmarna gick och det blev bara tokigare och tokigare. En mycket fin kväll!

Längtar tills klockan slår 20.00 ikväll. Då ska jag bänka mig framför tv:n med popcorn-skålen i famnen för då börjar Viljornas kamp - Filmen om Fi på kunskapskanalen.

Pepp på de´!

Hösten kom fort i år, men det gör inget för jag tycker om hösten mycket mer än sommaren. Klänningen är en av mina favoriter i garderoben och är köpt på Bikbok i våras. Måste även visa det fina skärpet jag hittade på Erikshjälpen för 30 kr! 

Det är en lång och smal trappa ner till cafeterian. Väggarna är aprikosfärgade och här och där sitter det fasttorkade snusprillor. Räcket som man ska hålla i är sedan länge trasigt.  Efter åtaliga och tafatta försök av vaktmästaren att laga det har det nu gett vika för alla elever som under åren använt det som en ruschkana ner till cafeterian. Dov musik hörs där nerifrån. Det är en technoremix på Alice Coopers låt Poison med en tjej som sjunger med robotröst. Den innehåller alla ingredienser som behövs för att på ett vidrigt sätt att massakrera en bra låt.

”Jävla idioter som inte fattar att det är en cover” tänker jag och avvaktar lite med att gå ner. Jag  lutar mig mot den del av räcket som ännu inte lossnat från väggen. När låten tillslut tonas ner och ersätts med något från Gyllene Tider tar jag två steg ner för trappan men stannar igen.  Jag stoppar ner handen i jeansfickan och kupar den runt femkronan som ska betala för hålkakan med ost. Jag är tvungen att gå ner. Jag tar ett djupt andetag och tar sats.

Nere i cafeterian är det fullt med folk som vanligt. Grupperingarna syns tydligt, det finns nämligen bara en, den värsta. För det är nämligen bara de värsta som hänger i cafeterian. Ingen annan tillåts uppehålla sig där om det inte är så att man skulle handla något i kiosken som finns längst in, eller om man blivit nyförvärvad i gänget för att man har en storebror som kan köpa ut sprit och cigg.

Jag för mig så fort och osynligt genom cafeterian som jag bara kan. Jag sicksackar ljudlöst genom smutsiga soffor med schablonmönster och trasiga stolar. Förgäves såklart, för ingen går obemärkt genom cafeterian. Ett gäng hökögon lyfts från diverse Vecko Revyn- tidningar eller mobiltelefoner och snart är hela gruppens fokus på mig som ivrigt försöker ta mig fram till kiosken.

”Fan också” det är kö. Det står tre personer framför mig som även de vågat trotsa ödet för att mätta sina skrikande magar. Jag känner ögon i nacken. Det gör mig nervös. Jag vet plötsligt inte hur jag ska stå. Jag provar en del olika ställningar, armarna i kors, händerna i fickorna, all tyngd på ett ben, men inget känns bekvämt och bra. Jag börjar pilla på sömkanten på min tröja för att tänka på något annat. Ett högt skratt hörs från sofforna och bryter min trans. Av ren reflex tittar jag upp, dumt gjort. En av tjejerna tittar med avsmak på mig, viskar i en annan tjejs öra och ännu ett högt skratt ekar i lokalen.  De båda synar mig från topp till tå och skrattar till igen. 

”Jävla köjävel”  tänker jag. Max en minut har gått men ändå känns det som om jag stått här i minst tjugo. Men så äntligen är det min tur. Stefan i kiosken ler trött mot mig och frågar vad jag vill ha. ”En hålkaka” svarar jag snabbt och sträcker fram min femkrona. Jag pinar sedan så fort jag bara kan ut från cafeterian men ropen når mig ändå när jag är tillbaka vid den smala trappan. ”Fy fan vad ful du är! Och vilka fula skor du har, jävla estetjävel! Vart har du hittat dem någonstans? I en container?"

Åh, högstadiet. Jag kommer att hata dig för evigt. Du gjorde mig inget gott och jag var rädd för dig varje dag i tre år. Du accepterade aldrig dem som var annorlunda och stack ut från mängden. Du kvävde individualismen tills den inte kunde andas något mer.  Du hatade mig och jag hatade dig. Du kunde aldrig förstå varför jag ville bort från dig. Varför jag ville någonting annat än att röka bakom bollplanket, sno sprit från farsan eller måla mascara tills ögonfransarna gick av. Du förstod aldrig varför jag inte piercade min tunga, köpte kläder från J. Lindeberg eller sniffade lim på skoltoaletterna.

Det som lindrar såren lite idag är att de flesta av oss som stack ut från mängden, som inte följde dina regler, har kommit ganska långt. Vi har flyttat (vissa av oss till andra sidan jorden) och börjat om på nytt, tagit nya tag.  Vi har studerat eller skaffat oss ett jobb som vi trivs väldigt bra med. Vi har gått vidare. De personer som du vurmade så mycket för däremot, sitter fortfarande bakom kassan på Ica. Det har de gjort sedan deras moster fixade sommarjobb åt dem där i åttan. De umgås med precis samma människor som de gjorde under högstadiet och skulle aldrig få för sig att utveckla sig själva som individer, patetiskt. Nu är våra roller ombytta. Nu är det jag som ler hånfullt åt er. Nu är det jag som gör er obekväma och rädda. Jag får er att känna precis allt det som ni fick mig att känna när jag stod där i kön i cafeterian och bara ville försvinna. 

Såhär blev alltså resultatet. Det är ju inte kärnfysik precis men jag är nöjd. Den passar min blogg bra.

Tycker att den passar mig bra.

Jag ock Magnus försöker alltid att hinna med ett besök till High Chaparall under sommaren för det är så himla mysigt där. Här kommer några bilder från när vi var där för två veckor sedan.

     Magnus kollar tiderna för The Wild West Show.

Emelie The Kid.

    Scenen för The Wild West Show.

Fikapaus.

    Mexico City.

En fin dag!

(Jag älskar ugglor. Jag ska visa er min samling en dag).

Den här sommaren har jag tänkt mycket på kvinnlighet. Eller rättare sagt, min egen kvinnlighet. Jag har aldrig velat vidröra ordet kvinna förut och har ryst vid tanken på att benämna mig själv som kvinna. Jag tyckte att ordet gav en sådan negativ klang. Jag tog aldrig på mig klänning och bar heller aldrig högklackde skor för ”usch och fy” om jag skulle förknippas med någonting kvinnligt! Nej, jeans och platta skor skulle det vara. Jag skulle minsann inte sitta fint och skratta åt killarnas skämt och jag skulle inte vänta tills jag blev tilltalad! Jag slogs i det luftrum som så länge tillhört killarna och jag fick till slut den plats jag kämpat för. Jag hyllade grabbigheten och var stolt över att jag banne mig inte fallit inom ramen för vad som förväntades av mig som tjej! Jag var som dem, grabbarna. Men så fel jag hade.

 Att som kvinna spotta på någonting som anses kvinnligt är som att skjuta sig själv i foten. Per automatik nedvärderar man sig själv så som samhället gjort i alla tider. Det är fult att tycka om sådant som inte killar gör. Som att sy, titta på romantiska komedier eller baka. Men att kolla fotboll, jaga eller att ha motorsport som största intresse, det är häftigt! Speciellt om du är tjej. ”En tjej som tycker om bilar, coolt”. Men fascinationen stannar ungefär där. För sedan måste du bevisa att du kan minsann! Inte tro att du kan komma här som kvinna och kunna lika mycket som alla oss män. ”Hur många bilmärken kan du egentligen?” Kuken ska mätas så långt som det bara går och det blir i praktiken väldigt svårt som kvinna eftersom vi inte har någon. Vi får en chans, svarar vi fel så åker vi ut. Om situationen istället hade varit omvänd, om en man kommit till en grupp kvinnor och velat lära sig baka rosa cupcakes, hade han höjts till skyarna . Han hade fått hur många chanser som helst att svara rätt. Om så cupcakesen kommit ur ugnen med blå glasyr hade berömmen haglat över honom.

Jag skäms inte för att vara kvinnlig längre. Jag kommit till insikt att det inte är min Sex and the city-box, min blommiga klänning eller mina högklackade skor i sig som förtrycker mig. Det är åsikten om att allt som är kvinnligt är av mindre värde än det som är manligt som gör det. Därför måste jag bära min kvinnlighet med stålthet, för den är inte mindre värd! Den är hur fin och ståtlig som helst!

Jag är ingen grammatik-Hitler, verkligen inte. Det är väldigt många saker som jag vet att jag inte har koll på, men trots detta så kan jag inte undvika att en gång för alla spy galla över er som särskriver. Facebook är fullkomligt bombaderat av särskrivningar, var och varannan statusrad praktiskt taget. Det gör mig så trött och irriterad! Vad är det som gör att ni måste vara där och pilla på space-knappen precis hela tiden? Den ger er inte magiska krafter!

Gör om, gör rätt!

Jag kan inte sova så jag gjorde om designen på bloggen. Blev ganska nöjd faktiskt. Nu ser den mer hemtrevlig ut. Gjorde en ny header med, fast det är inte den jag ska ha sen. Har den bara som en mall så att jag kunde ta fram färgerna. Ska göra mig en ny fin när jag har tid i helgen tänkte jag.

Har fortfarande inte hittat den perfekta bakgrunden men den här får duga så länge.

Så, nu är klockan 01.40, dags att sussa sängen kanske. Är iof ledig imorgon men det kanske kan vara på sin plats att gå upp innan klockan slår 11.00 imorgon. God natt på er!

Jag sitter och förbannar mig över alla er med platta magar och pinnar till ben. Ni som har gymmet som hobby och "älskar att leva ett aktivt liv". Ni som lägger ner hela er själ i att vara smal och äta sunt. Ni som sitter och smuttar  avocadosmoothie bredvid mig på fiket utan en endaste valk på kroppen. Ni som får mig att dra ut tröjan från magen och skjuta bort min mugg med vaniljlatte.

Jag är trött på att avundas smala midjor och fasta rumpor. Jag är trött på nya löften om träning som aldrig blir av, att avstå det godaste på julbordet och att tycka att jag är tjock när jag inte ens är det. Jag vill leva sunt och träna för min egen skull, inte för att uppfylla det kroppsideal som är inpräntat i mitt huvud. Jag vill gå ut och gå för att jag älskar naturen istället för att jag "måste motionera". Jag vill välja bort majonnäsen på ägget idag men inte imorgon. Jag vill träna upp min kropp för att kunna röra mig när jag är äldre och inte för att få en smal midja.

Punkt!

Elin pluggade statistik och jag planerade inför allt som måste göras under hösten.