Seger

Det är en lång och smal trappa ner till cafeterian. Väggarna är aprikosfärgade och här och där sitter det fasttorkade snusprillor. Räcket som man ska hålla i är sedan länge trasigt.  Efter åtaliga och tafatta försök av vaktmästaren att laga det har det nu gett vika för alla elever som under åren använt det som en ruschkana ner till cafeterian. Dov musik hörs där nerifrån. Det är en technoremix på Alice Coopers låt Poison med en tjej som sjunger med robotröst. Den innehåller alla ingredienser som behövs för att på ett vidrigt sätt att massakrera en bra låt.

”Jävla idioter som inte fattar att det är en cover” tänker jag och avvaktar lite med att gå ner. Jag  lutar mig mot den del av räcket som ännu inte lossnat från väggen. När låten tillslut tonas ner och ersätts med något från Gyllene Tider tar jag två steg ner för trappan men stannar igen.  Jag stoppar ner handen i jeansfickan och kupar den runt femkronan som ska betala för hålkakan med ost. Jag är tvungen att gå ner. Jag tar ett djupt andetag och tar sats.

Nere i cafeterian är det fullt med folk som vanligt. Grupperingarna syns tydligt, det finns nämligen bara en, den värsta. För det är nämligen bara de värsta som hänger i cafeterian. Ingen annan tillåts uppehålla sig där om det inte är så att man skulle handla något i kiosken som finns längst in, eller om man blivit nyförvärvad i gänget för att man har en storebror som kan köpa ut sprit och cigg.

Jag för mig så fort och osynligt genom cafeterian som jag bara kan. Jag sicksackar ljudlöst genom smutsiga soffor med schablonmönster och trasiga stolar. Förgäves såklart, för ingen går obemärkt genom cafeterian. Ett gäng hökögon lyfts från diverse Vecko Revyn- tidningar eller mobiltelefoner och snart är hela gruppens fokus på mig som ivrigt försöker ta mig fram till kiosken.

”Fan också” det är kö. Det står tre personer framför mig som även de vågat trotsa ödet för att mätta sina skrikande magar. Jag känner ögon i nacken. Det gör mig nervös. Jag vet plötsligt inte hur jag ska stå. Jag provar en del olika ställningar, armarna i kors, händerna i fickorna, all tyngd på ett ben, men inget känns bekvämt och bra. Jag börjar pilla på sömkanten på min tröja för att tänka på något annat. Ett högt skratt hörs från sofforna och bryter min trans. Av ren reflex tittar jag upp, dumt gjort. En av tjejerna tittar med avsmak på mig, viskar i en annan tjejs öra och ännu ett högt skratt ekar i lokalen.  De båda synar mig från topp till tå och skrattar till igen. 

”Jävla köjävel”  tänker jag. Max en minut har gått men ändå känns det som om jag stått här i minst tjugo. Men så äntligen är det min tur. Stefan i kiosken ler trött mot mig och frågar vad jag vill ha. ”En hålkaka” svarar jag snabbt och sträcker fram min femkrona. Jag pinar sedan så fort jag bara kan ut från cafeterian men ropen når mig ändå när jag är tillbaka vid den smala trappan. ”Fy fan vad ful du är! Och vilka fula skor du har, jävla estetjävel! Vart har du hittat dem någonstans? I en container?"

Åh, högstadiet. Jag kommer att hata dig för evigt. Du gjorde mig inget gott och jag var rädd för dig varje dag i tre år. Du accepterade aldrig dem som var annorlunda och stack ut från mängden. Du kvävde individualismen tills den inte kunde andas något mer.  Du hatade mig och jag hatade dig. Du kunde aldrig förstå varför jag ville bort från dig. Varför jag ville någonting annat än att röka bakom bollplanket, sno sprit från farsan eller måla mascara tills ögonfransarna gick av. Du förstod aldrig varför jag inte piercade min tunga, köpte kläder från J. Lindeberg eller sniffade lim på skoltoaletterna.

Det som lindrar såren lite idag är att de flesta av oss som stack ut från mängden, som inte följde dina regler, har kommit ganska långt. Vi har flyttat (vissa av oss till andra sidan jorden) och börjat om på nytt, tagit nya tag.  Vi har studerat eller skaffat oss ett jobb som vi trivs väldigt bra med. Vi har gått vidare. De personer som du vurmade så mycket för däremot, sitter fortfarande bakom kassan på Ica. Det har de gjort sedan deras moster fixade sommarjobb åt dem där i åttan. De umgås med precis samma människor som de gjorde under högstadiet och skulle aldrig få för sig att utveckla sig själva som individer, patetiskt. Nu är våra roller ombytta. Nu är det jag som ler hånfullt åt er. Nu är det jag som gör er obekväma och rädda. Jag får er att känna precis allt det som ni fick mig att känna när jag stod där i kön i cafeterian och bara ville försvinna.