Tillbaka till en tid då Elvis var kung, James Dean var hetast och musiken fick en att börja dansa.

Jag har vevat ner rutan och låter vinden ta tag i mitt hår. Jag känner hur den heta solen värmer min arm och jag blundar en stund. Magnus sitter i förarsätet och sjunger glatt med till en låt på radion och jag ler lite där jag sitter bredvid honom. När refrängen kommer klämmer jag i jag med och sträcker ut min arm och låter vinden sippra genom mina fingrar. ”Get your kicks on Route 66” sjunger vi och beundrar den vackra naturen i New Mexico. Berg och dalar täcker vår väg och stäppen sträcker sig så långt att inte ögat kan se längre. Jag tänker att det har jag aldrig varit med om förut, att ögat inte kan se längre, fast man vet att vidderna sträcker sig långt mycket längre. 

Vi började vår resa bland de vita stränderna och färgglada art deco-husen i Miami, Florida och sedan har vi sakta men säkert tagit oss upp genom delstaten och vidare till Missisippi, Alabama, Louisiana och New Orleans med de trånga gränderna och snirkliga verandorna där det spelades den mest fantastiska jazzen. Vi har åkt längs med stranden vid Gulfkusten, stannat när vi känt för det och doppat tårna i det turkosa vattnet och grävt ner händerna i den vita sanden som var finkornig som salt. Jag brände benen i San Antonio, Texas när vi besökte det gamla fortet Amarillo så att jag inte kunde gå normalt på två dagar. Vi har åkt genom träskmarker, stäpper och öken och jag kan inte få nog av all vacker natur.

När låten på radion tar slut stänger vi av den och sitter tysta en stund. Vi har åkt i en lång uppförsbacke ett bra tag nu och är spända på vad som kommer bakom krönet. Meter för meter susar bilen fram och vi kan snart ana vad som väntar oss. Som om någon drog bort en gardin från ett fönster öppnar sig landskapet upp framför oss och vi utbrister i ett unisont ”wow”. Sanden har skiftat färg från gulbrunt till rött och fyrkantiga berg kantar vår nu snirkliga väg. Det är så vackert att vi måste sitta tysta en lång stund för att hjärnan ska hinna registrera denna storslagna natur som nu finns runt omkring oss. Jag ser en skylt en bit bort. ”Welcome to Arizona, The Grand Canyon State” står det på den.

“Nu kan vi kryssa av ännu en delstat” säger Magnus och ler brett. ”Ska vi stanna här någonstans och äta lunch?”. Jag nickar och vi svänger av och parkerar vår bil vid en picknick-plats som vetter ut mot alla röda, fyrkantiga berg. Min klänning fladdrar i vinden när jag kliver ur bilen och blickar ut mot bergen. Jag sätter båda händerna i sidan och ställer mig bredbent. Jag känner mig precis som John Wayne i en av alla hans western-filmer och kan inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Vi tar våra mackor som vi köpte på en diner med schack-rutigt golv en timma tidigare. Route 66 är fullt av sådana gammaldags diners och jag älskar det då det känns som att jag rest tillbaka i tiden, i alla fall för en liten stund. Tillbaka till en tid då Elvis var kung, James Dean var hetast och musiken fick en att börja dansa.

Min dricka har blivit ljummen i bilen men det bryr jag mig inte om. Runt om oss hörs ljud jag aldrig hört förut och det luktar så som jag föreställde mig att en öken luktar. Torrt och varmt. Jag tar en tugga av min smörgås och tänker att jag älskar att resa på det här sättet. Ta dagen som den kommer, stanna när man vill, vart man vill och hur länge man vill. Imorgon ska vi besöka Grand Canyon. Sedan ska vi sakta men säkert ta oss vidare till i Las Vegas för att slutligen stanna  några dagar i Los Angeles och Santa Monica innan det är dags för oss att åka hem. Men det är tre veckor kvar till dess och jag njuter av ovissheten över vad som väntar oss bakom nästa krön.