Varje morgon är som att vakna med feber. Huvudet är trött efter ytterligare en orolig natts sömn. Ett tjockt töcken av tankar tynger ner huvudet mot kudden igen. Täcket dras över ansiktet och man funderar på om det ens är värt att gå upp? Efter en timmes vacklande fram och tillbaka reser man sig till slut långsamt, drar på sig raggsockarna och den tjocka koftan och masar sig in till det kalla köket. Med trötta rörelser fyller man kaffekokaren till bredden och lägger i en extra sked kaffe med hopp om att den ska skynda på uppvaknandet. Det gör den aldrig. Medan kaffekokaren puttrar slår man på datorn och sätter sig vid köksfönstret. Löven har börjat falla och träden ser allt mer nakna ut. Efter fem minuter står man inte ut med tystnaden mer och sätter på radion för att dämpa ensamheten. Med en stark kopp kaffe i handen öppnar man inkorgen och läser varje mejl i tur och ordning. Drömmar krossas samtidigt som små, små ljus av hopp tänds långt inombords.
Vissa dagar tar man sönder sig själv. Inget är bra, inget kommer någonsin att bli bra. Man duger inte, kommer aldrig att duga. Aldrig vara den som är bäst, aldrig räcka till. Man tar på sig jackan, knyter skorna och virar halsduken några varv och går ut. Ut i den friska luften för att inte gå under. Måste rensa tankarna, måste gråta färdigt, måste öka farten och gå fortare, bort från allt man egentligen inte klarar av just nu. Man slår sig själv, skrapar knäna, river upp, tömmer, blöder, går sönder, faller och – reser sig igen. Andas långsamt. Finner kraften att orka vända hem. Varje steg mellan träden blir stadigare och mer bestämda. Man knyter näven i fickan för man är fast besluten. Man är kung, störst och starkast och ingenting är för svårt för att man inte ens ska försöka. Dörren rycks upp och för varje trappsteg lyser ljuset av hopp starkare i maggropen. Man slänger jackan på golvet och sätter på en kanna kaffe till. Till det välbekanta, puttrande ljudet öppnar man upp dokumentet och börjar om från början igen.
Grymt bra skrivet. Du berör!
ReplyDelete