"Kanske är det till och med en själv som måste hålla käft och lyssna istället för att alla ska få möjlighet att göra sin röst hörd".

Det var under sommarlovet till första året i gymnasiet som jag bestämde mig att det fick vara nog. Nog med att sitta tyst, nog med att känna sig rädd och nog med att inte få vara så som jag ville vara. Första dagen på Bäckängsgymnasiet i en estetklass tog jag min chans. Jag skrattade högst, pratade högst, struntade i att räcka upp handen i klassrummet när jag hade någonting att säga och grät i korridorerna när jag var förbannad. Det fanns ingen tid eller ork till att hålla tillbaka ens några känslor inom mig längre. De hade varit tillräckligt förtryckta under 9 års tid. Under åren som gick kände jag att människor i min omgivning, till och med lärare, tyckte att det var befriande. Det tyckte jag också och jag var stolt över min utveckling från mesig mus till skrikande, gestikulerande och gapande apa. Men jag glömde någonting på vägen. Någonting som jag i så många år tidigare hade önskat att andra hade förstått och tagit hänsyn till. Någonting som andra skrikande, gestikulerande och gapande apor så ofta glömmer. Acceptans.

När jag ser tillbaka på den där tjejen som stolt gick rakryggad genom Bäckängs korridorer blir jag både lycklig och vemodig. Lycklig för att jag såg till att bli den tjejen, men vemodig för att jag inte tog någon som helst hänsyn till de som var annorlunda. Eller rättare sagt – inte var som JAG. Jag kunde ofta tänka saker som ”Asså grabben, nu är det nog dags att sträcka på sig och sluta mumla, annars kommer du ingenstans här i livet” eller ”fattar du inte att du kommer att bli bortglömd om du inte säger någonting?”. Detta kanske i och för sig, i alla fall i mitt fall, var en naturlig del i min utveckling från väldigt blyg och utstött till utåtagerande och självsäker. Men det berättigar ändå inte det sätt jag såg människor som inte vågade eller ville ta lika stor plats som jag. Idag undviker jag att tänka så här. För jag vill aldrig bli någon som är oförmögen att lyssna för att jag är så upptagen av att höra min egen röst. Jag vill aldrig bli någon som kör över dem som inte är lika utåtriktade. Jag vill framförallt aldrig sluta acceptera att människor är olika och att förstå värdet av att det.

Vi lever i en värld där den som pratar högst och mest är den person man lyssnar på. Men min erfarenhet genom åren är att den som alltid pratar HÖGST och MEST inte alltid är den som vet BÄST och MEST. Men det är så lätt att köpa den bilden. Så lätt att vända sitt ansikte mot just de där personerna och bara lyssna på dem för att sedan glömma bort att det finns andra människor som inte föds med samma förutsättningar att spontant starta en konversation eller uttrycka sin egen åsikt. Människor som kanske behöver lite mer tid eller bara en annan situation för att få ge uttryck åt det de känner. Men allt för ofta struntar vi i detta och lyssnar istället på dem som gång på gång tar den plats de vill ha, fastän vi säkerligen hade kommit fram till mycket bättre lösningar ifall vi tagit oss tid att fråga alla i rummet.

Innan jag började gymnasiet önskade jag inget annat än att få vara delaktig. Men det rådande klimatet jag vistades i (högstadiet) gav mig ingen möjlighet till det över huvud taget. Var du som jag var då, blyg och rädd, blev du uträknad. Vågade du inte sitta längst bak i klassrummet och kasta tuggummi på dem som satt framför så kunde du lika gärna vara osynlig. Tills den dag då det var redovisning i historia och du var tvungen att ställa dig framför alla och visa att du faktiskt existerade till viskningar och himlade av ögon från den bakre delen av klassrummet.När jag blev bjuden på fester i gymnasiet träffade jag ibland på personer från högstadiet. ”Du är ju rolig ju” brukade de säga. ”Klart som fan att jag är” brukade jag tänka då. ”Om ni bara hade tagit er tid att fråga om jag ville vara med hade ni märkt det för länge sen”.

När jag ser tillbaka på min tid före och under gymnasiet är jag glad att jag har fått vara med om båda, för det gav mig insikten att vi föds med olika förutsättningar och att man faktiskt inte kan säga till en person som är blyg att ”den får skylla sig själv”. Ibland kanske det är sig själv man bör fråga varför den här personen är blyg?  Kanske är det på grund av det hårda klimat som man själv är med och skapar genom att inte lyssna på alla i gruppen eller inte låta alla komma till tals? Kanske är det till och med en själv som måste hålla käft och lyssna istället för att alla ska få möjlighet att göra sin röst hörd?  Människan stärks av att vara tillsammans, och tillsammans kan vi bara vara om vi visar acceptans åt alla slags människor och tar hänsyn till våra olikheter. Stannar vi upp och lär oss att lyssna kommer vi att märka att dessa olikheter stärker oss som en koloni, om det så är i en relation, i familjen, på arbetsplatsen eller i skolan. 

Translation: 

This is a text I wrote in Swedish about how important it is to also listen all kinds of people. We have to accept that everybody’s born with different social qualifications and those who is laud and talk a lot is not always the ones with the best answers.