Jag har alltid varit en sån person som föraktat nöjdheten. Man ska väl aldrig vara nöjd? Då uppnår man ju inte de mål man vill uppnå, eller? Jag var helt på det klara med att hålla med om detta om du hade frågat mig för ett halvår sedan, men inte nu längre. För visst är det så? Idag är det nästa lite skamligt att vara just nöjd. Man ska inte nöja sig med det man har utan alltid stäva åt någonting som är lite bättre, lite större, lite längre. Genom att säga att man faktiskt är nöjd uppfattas idag som om man har slutat kämpa och faktiskt nöjer sig med det liv man har.
Jag såg ner på folk som nöjde sig med det som de redan hade, nöjde sig med den här stan, med sina små lägenheter, halvfuttiga jobb osv. Jag förstog inte hur de stod ut med livet. Jag ville ju ha så mycket mer. Det vill jag fortfarande, men kanske på ett annat sätt.
Jag har alltid hävdat att jag är en realist och det kan låsa mig i många sammanhang. Och om jag nu är den realist jag påstår mig att vara så måste jag ju faktiskt inse att jag nog en dag kommer att vara lycklig och nöjd trots utebliven miljon, lägenhet i New York eller drömprins. Jag kommer troligen vara jättenöjd med mitt radhus och min volvo och tycka att semestern till Mallorca kommer att bli helt underbar (även om jag idag ryser av blotta tanken av att leva mitt liv såhär). Men om jag nu är lycklig, vad spelar det då för roll? Visst, jag fick inte det som jag hade tänkt mig, men jag mår bra. Jag är nöjd.
Egentligen så kanske man aldrig ens ska ställa sig frågan om man faktiskt är nöjd, för när allt känns bra så tänker man inte ens på det. Allt flyter på och det är inte förän den dagen då det försvinner som man verkligen uppskattar det.
Jag tror att vi ofta kopplar ihop lycka med att vara nöjd och det tycker jag är helt fel. Man kanske inte är nöjd med att ens jobb är dåligt betalt men kan ändå vara lycklig för att man får jobba med det man brinner för.
Om jag en dag har råd att resa jorden runt så är jag säkert jättenöjd med det, men slutar det i en weekend i London så är jag säkert jättenöjd med det med. Det kan låta trist och dödande, men vad gör man inte för att få vara lycklig? Och med detta menar jag inte att man ska sluta drömma och kämpa, men ibland kan drömmen vara vackrare än verkligheten och man ska inte skämmas för att vara nöjd med det lilla man har. Det är trots allt de små sakerna i livet som gör det!
Jag såg ner på folk som nöjde sig med det som de redan hade, nöjde sig med den här stan, med sina små lägenheter, halvfuttiga jobb osv. Jag förstog inte hur de stod ut med livet. Jag ville ju ha så mycket mer. Det vill jag fortfarande, men kanske på ett annat sätt.
Jag har alltid hävdat att jag är en realist och det kan låsa mig i många sammanhang. Och om jag nu är den realist jag påstår mig att vara så måste jag ju faktiskt inse att jag nog en dag kommer att vara lycklig och nöjd trots utebliven miljon, lägenhet i New York eller drömprins. Jag kommer troligen vara jättenöjd med mitt radhus och min volvo och tycka att semestern till Mallorca kommer att bli helt underbar (även om jag idag ryser av blotta tanken av att leva mitt liv såhär). Men om jag nu är lycklig, vad spelar det då för roll? Visst, jag fick inte det som jag hade tänkt mig, men jag mår bra. Jag är nöjd.
Egentligen så kanske man aldrig ens ska ställa sig frågan om man faktiskt är nöjd, för när allt känns bra så tänker man inte ens på det. Allt flyter på och det är inte förän den dagen då det försvinner som man verkligen uppskattar det.
Jag tror att vi ofta kopplar ihop lycka med att vara nöjd och det tycker jag är helt fel. Man kanske inte är nöjd med att ens jobb är dåligt betalt men kan ändå vara lycklig för att man får jobba med det man brinner för.
Om jag en dag har råd att resa jorden runt så är jag säkert jättenöjd med det, men slutar det i en weekend i London så är jag säkert jättenöjd med det med. Det kan låta trist och dödande, men vad gör man inte för att få vara lycklig? Och med detta menar jag inte att man ska sluta drömma och kämpa, men ibland kan drömmen vara vackrare än verkligheten och man ska inte skämmas för att vara nöjd med det lilla man har. Det är trots allt de små sakerna i livet som gör det!
Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 20 maj 2009
0 kommentarer :
Post a Comment