Jag har börjar att fundera mycket på döden. Det har jag aldrig gjort förut. Jag tänker på den varje dag och hur hemsk den är. Jag vill inte dö. Jag är livrädd för döden. Att finnas och sedan aldrig mer. Aldrig mer, finito, borta.
Usch, jag får rysningar i hela kroppen. Döden är för definitiv för att jag ska kunna hantera den.
Jag tror att största anledningen till att jag börjat fundera så mycket över den är för att jag för första gången i mitt liv kommit på att jag lever. Jag finns här och andas. Jag är en individ, min själ är mitt jag. Jag vill inte att livet ska tas ifrån mig för jag känner att jag har så mycket att förlora. Jag är för första gången riktigt, riktigt lycklig och jag vill aldrig att den lyckan ska försvinna.
Hur bisarrt det än låter så är det sådana här samtal som jag och Elin har på balkongen när mörkret lagt sig över Ho Chi Minh. Men det hjälper och det är väl det viktigaste. Man måste prata om det som känns jobbigt.
åh kära vänner detta samtal hade jag velat ha med er! Håller med dig totalt. Jag är inte längre rädd för att dö men var det förut, det värsta var att aldrig veta vad som kommer sen. hatar att inte veta...ju
ReplyDeletemen nu har jag istället blivit tacksam för allt jag har och känner då är du inte rädd längre för du känner att ditt du lever. Finns människor som levt ett helt liv utan att veta hur det är att leva. verkar som detta blir en andlig resa för dig :) då är du redo!