Abba är mycket populärt. Spelas på nästan varenda restaurang. "Happy New year" spelades överallt under nyårsveckan. Hör jag den igen så spyr jag.
Jag har aldrig fått så mycket fina komplimanger för mina kritvita ben som nu. Vit hy är det finaste man kan ha här. Istället för brun-utan-sol-produkter säljs här produkter som bleker huden.
Alla är väldigt vänliga (förutom en del taxichaufförer som ibland kör runt mig i hela stan för att taxametern ska ticka längre). Men språkbarriären är stor. Man får verkligen försäkra sig om att informationen man lämnat har gått fram, minst fyra gånger, annars blir det fel.
Stoltheten över matkulturen är stor. Jag har väl inte riktigt fastnat för den vietnamesiska maten, än, men det kanske kommer. Har varit feg för det mesta och ätit västerländskt.
De flesta som kan prata engelska tar ofta chansen att få öva lite, vilket är trevligt. De är ofta väldigt intresserade av Sverige, att vi har snö och gratis utbildning.
Det vietnamesiska kaffet smakar skit. Det är jättesött och man har kondenserad mjölk i som lägger sig som en gegga på botten. Men frasen "Do you have italian coffie?" brukar lösa det mesta. En cappuccino smakar som hemma som tur är.
Att känna västerlänningar ger status vilket betyder att jag redan blivit inbjuden till ett bröllop.
Vietnameser bjuder mycket mer på sig själva än vad vi svenskar gör. Här behövs inte alkohol för att stå på en scen och sjunga karaoke, vilket är fantastisk.
0 kommentarer :
Post a Comment