Det är en varm kväll i juli och fastän klockan snart är åtta så är det fortfarande dagsljus ute. Vi sitter på den räfflade metalltrappan och röker. Jag är så varm och svettig att jag tagit av mig T-shirten och står i bara bh och jeans. Inifrån hörs dova ljud av distade gitarrer och snabba trummor. Det dunkar i bröstet av basen och jag tar ett bloss av cigaretten. Inte för att jag egentligen tycker om smaken av den, utan för att det känns som att man borde röka nu.
Lina har dagen till ära färgat om håret ytterligare en gång. Denna gången i rosa, gult och orange. En färgexplosion till en mycket karismatisk och sprakande människa. Jag tycket att det är hur vackert som helst. Fisken säger att hon också är helt genomsvettig och drar av sig sina jeans för att svalka rumpan mot den kalla metallen. Två gängliga killar kommer gåendes mot trappan med en varsin gitarr i handen och tittar generat ner i marken när de tränger sig förbi oss på trappan. Fisken kliar sig i skrevet för att göra dem båda ännu lite mer generade. ”Asså, fy fan..” säger Elin och skrattar när de stängt dörren bakom sig. ”Ska vi köra igen eller?”
Vi går upp för de tre trapporna och ljudnivån stiger för varje trappsteg. När vi öppnar upp den tunga järndörren kommer ljudet som ett slag i ansiktet och jag tänker att jag aldrig kommer att vänja mig vid att det gör det. Vi låser upp dörren till vår replokal och jag går längst in i rummet, bak till mitt röda trumset. Vi dämpar belysningen och tänder den ljusslinga som vi lagt längs med golvet för att komma i stämning. Väggarna har vi målat mörkröda och täckt med planscher av alla möjliga slag. Ett par omaka soffor står i den ena hörnet och bordet är fullt av gamla koppar med intorkat kaffe.
När alla är på plats och förstärkarna påslagna sträcker jag upp trumstockarna i luften, räknar in och vi är igång. Sprudlande gitarriff viner genom min kropp och jag sjunger med i den mån jag kan mellan andetagen. Svetten rinner i pannan och min lugg ligger klistrad mot den. Elin tar mickstativet och snurrar runt i replokalen, ner på golvet, upp på soffan och ner igen. Fisken gungar med huvudet i takt med basen och Lina stampar hårt på distpedalen innan refrängen. Det flyger flisor från mina trumstockar och jag har redan fått tre vattenblåsor på händerna som snart kommer att spricka och blöda. Men det gör mig ingenting. Jag är så lycklig. Alla bekymmer rinner av mig i takt med svetten och jag fylls av eufori och harmoni. För varje ny låt slår hjärtat hårdare och jag vill bara ha mer.
Vi ler av stolthet åt varandra mellan varven. Vi är här och nu och ingenting annat spelar någon roll. Gemenskapen har gjort oss starka och vi vågar ta den plats vi förtjänar. Alla glåpord om att ”de är bra för att vara tjejer” finns inte i detta rum. Vi bryr oss inte om det längre för vi vet att ingen någonsin kommer att förstå det som vi byggt upp innanför dessa väggar. Det är en bubbla av kärlek som inte ens den största nål kan ta hål på. Vi står stadigt kvar i killarnas värld och har skapat oss en egen grund att bygga någonting ifrån. Det är i alla fall så mitt hjärta känner när vi spelar sista låten för kvällen.
Jag borstar av jeansen från flisor av trumstockarna. Jag är 20 år och tänker att det är för jävla fint med fyra brudar som lirar rock’n’roll ändå.
Translation:
This is a
text I wrote about when I used to play in a rock’n’roll band with three other
amazing girls. It was definitely a turning point in my life and I value those
years very much.
