Det var under sommarlovet till första året i gymnasiet som
jag bestämde mig att det fick vara nog. Nog med att sitta tyst, nog med att
känna sig rädd och nog med att inte få vara så som jag ville vara. Första dagen
på Bäckängsgymnasiet i en estetklass tog jag min chans. Jag skrattade högst,
pratade högst, struntade i att räcka upp handen i klassrummet när jag hade
någonting att säga och grät i korridorerna när jag var förbannad. Det fanns
ingen tid eller ork till att hålla tillbaka ens några känslor inom mig längre. De
hade varit tillräckligt förtryckta under 9 års tid. Under åren som gick kände
jag att människor i min omgivning, till och med lärare, tyckte att det var
befriande. Det tyckte jag också och jag var stolt över min utveckling från
mesig mus till skrikande, gestikulerande och gapande apa. Men jag glömde
någonting på vägen. Någonting som jag i så många år tidigare hade önskat att
andra hade förstått och tagit hänsyn till. Någonting som andra skrikande,
gestikulerande och gapande apor så ofta glömmer. Acceptans.
När jag ser tillbaka på den där tjejen som stolt gick
rakryggad genom Bäckängs korridorer blir jag både lycklig och vemodig. Lycklig
för att jag såg till att bli den tjejen, men vemodig för att jag inte tog någon
som helst hänsyn till de som var annorlunda. Eller rättare sagt – inte var som
JAG. Jag kunde ofta tänka saker som ”Asså grabben, nu är det nog dags att
sträcka på sig och sluta mumla, annars kommer du ingenstans här i livet” eller ”fattar
du inte att du kommer att bli bortglömd om du inte säger någonting?”. Detta kanske i och för sig, i alla fall i mitt fall, var en
naturlig del i min utveckling från väldigt blyg och utstött till utåtagerande
och självsäker. Men det berättigar ändå inte det sätt jag såg människor som
inte vågade eller ville ta lika stor plats som jag. Idag undviker jag att tänka
så här. För jag vill aldrig bli någon som är oförmögen att lyssna för att jag
är så upptagen av att höra min egen röst. Jag vill aldrig bli någon som kör
över dem som inte är lika utåtriktade. Jag vill framförallt aldrig sluta acceptera
att människor är olika och att förstå värdet av att det.
Vi lever i en värld där den som pratar högst och mest är den
person man lyssnar på. Men min erfarenhet genom åren är att den som alltid
pratar HÖGST och MEST inte alltid är den som vet BÄST och MEST. Men det är så
lätt att köpa den bilden. Så lätt att vända sitt ansikte mot just de där
personerna och bara lyssna på dem för att sedan glömma bort att det finns andra
människor som inte föds med samma förutsättningar att spontant starta en
konversation eller uttrycka sin egen åsikt. Människor som kanske behöver lite
mer tid eller bara en annan situation för att få ge uttryck åt det de känner. Men
allt för ofta struntar vi i detta och lyssnar istället på dem som gång på gång
tar den plats de vill ha, fastän vi säkerligen hade kommit fram till mycket bättre
lösningar ifall vi tagit oss tid att fråga alla i rummet.
Innan jag började gymnasiet önskade jag inget annat än att
få vara delaktig. Men det rådande klimatet jag vistades i (högstadiet) gav mig
ingen möjlighet till det över huvud taget. Var du som jag var då, blyg och
rädd, blev du uträknad. Vågade du inte sitta längst bak i klassrummet och kasta
tuggummi på dem som satt framför så kunde du lika gärna vara osynlig. Tills den
dag då det var redovisning i historia och du var tvungen att ställa dig framför
alla och visa att du faktiskt existerade till viskningar och himlade av ögon
från den bakre delen av klassrummet.När jag blev bjuden på fester i gymnasiet träffade jag
ibland på personer från högstadiet. ”Du är ju rolig ju” brukade de säga. ”Klart
som fan att jag är” brukade jag tänka då. ”Om ni bara hade tagit er tid att
fråga om jag ville vara med hade ni märkt det för länge sen”.
När jag ser tillbaka på min tid före och under gymnasiet är
jag glad att jag har fått vara med om båda, för det gav mig insikten att vi
föds med olika förutsättningar och att man faktiskt inte kan säga till en
person som är blyg att ”den får skylla sig själv”. Ibland kanske det är sig
själv man bör fråga varför den här personen är blyg? Kanske är det på grund av det hårda klimat som
man själv är med och skapar genom att inte lyssna på alla i gruppen eller inte
låta alla komma till tals? Kanske är det till och med en själv som måste hålla
käft och lyssna istället för att alla ska få möjlighet att göra sin
röst hörd? Människan stärks av att vara
tillsammans, och tillsammans kan vi bara vara om vi visar acceptans åt alla
slags människor och tar hänsyn till våra olikheter. Stannar vi upp och lär oss
att lyssna kommer vi att märka att dessa olikheter stärker oss som en koloni,
om det så är i en relation, i familjen, på arbetsplatsen eller i skolan.
Translation:
This is a
text I wrote in Swedish about how important it is to also listen all kinds of
people. We have to accept that everybody’s born with different social
qualifications and those who is laud and talk a lot is not always the ones with
the best answers.
