Likt en mullvad sitter jag ingrävd i mitt täcke i sängen med en klump i magen. Jag hatar det här! SEPARATIONSÅNGEST, jag har en mycket stor sådan. Vart jag än åker och när tiden väl är kommen för hemfärd så kommer den krypande. Jag vill bara sätta mig ner på marken, som en femåring skulle gjort, och gråta.
Ångesten är särskilt påtaglig nu när jag än en gång lämnat Emma och tjejerna i Oslo. Jag ville verkligen inte åka hem imorse. Det gjorde så ont. Och det värsta är inte att behöva packa väskan igen, eller sätta sig på trikken för att åka ner till busstationen eller att se Oslofjorden försvinna bakom sig, nej det värsta är att inte veta när man kommer att ses igen. Den känslan kan nästan mätas med att man ALDRIG kommer att ses igen, för så känns det, speciellt nu.
När Elin skulle åka trodde jag att jag skulle dö. Det är fortfarande lite för stort för att jag ska förstå, så jag tar till en förträfflig metod; jag blånekar! Hon har inte åkt! Allt är som vanligt!
Men nej, tids nog kommer jag att inse att hon är på andra sidan jorden i Vietnam och vi kommer inte att ses på ett år. Hua, hemska tanke.
Den här separationsångesten gör sig inte endast påtaglig när det gäller människor som jag verkligen älskar, utan även vid ting. Som min lägenhet till exempel. När jag i början av sommaren hade packat mig gigantiska väska och gjort mig redo för att resa hem till Borås över sommaren så bröt jag ihop. Satt och bölade i sängen hela natten lång över att jag inte skulle få se den på några månader. När jag nu kommit tillbaka sitter jag och bölar för att jag inte är i Borås. Antiklimax.
Detta är oerhört frustrerande och jag känner mig tröttsamt barnslig. Men det kan inte hjälpas. Jag kommer att gråta en skvätt ikväll för att jag inte ligger i resesängen jämte Emma och pratar om precis allt till sent in i natten. Så är det.
Ångesten är särskilt påtaglig nu när jag än en gång lämnat Emma och tjejerna i Oslo. Jag ville verkligen inte åka hem imorse. Det gjorde så ont. Och det värsta är inte att behöva packa väskan igen, eller sätta sig på trikken för att åka ner till busstationen eller att se Oslofjorden försvinna bakom sig, nej det värsta är att inte veta när man kommer att ses igen. Den känslan kan nästan mätas med att man ALDRIG kommer att ses igen, för så känns det, speciellt nu.
När Elin skulle åka trodde jag att jag skulle dö. Det är fortfarande lite för stort för att jag ska förstå, så jag tar till en förträfflig metod; jag blånekar! Hon har inte åkt! Allt är som vanligt!
Men nej, tids nog kommer jag att inse att hon är på andra sidan jorden i Vietnam och vi kommer inte att ses på ett år. Hua, hemska tanke.
Den här separationsångesten gör sig inte endast påtaglig när det gäller människor som jag verkligen älskar, utan även vid ting. Som min lägenhet till exempel. När jag i början av sommaren hade packat mig gigantiska väska och gjort mig redo för att resa hem till Borås över sommaren så bröt jag ihop. Satt och bölade i sängen hela natten lång över att jag inte skulle få se den på några månader. När jag nu kommit tillbaka sitter jag och bölar för att jag inte är i Borås. Antiklimax.
Detta är oerhört frustrerande och jag känner mig tröttsamt barnslig. Men det kan inte hjälpas. Jag kommer att gråta en skvätt ikväll för att jag inte ligger i resesängen jämte Emma och pratar om precis allt till sent in i natten. Så är det.
Skrivet av www.metrobloggen.se/sappa 14 september 2010
0 kommentarer :
Post a Comment